Detta är en krönika som skrivits som en uppgift i kursen “Professionellt skrivande med fokus på redaktionellt arbete” vid Stockholms Universitet.

Tanken att tant Grön från Elsa Beskows sagor skulle vara kriminell är fullständigt absurd. Ändå förknippas gröna gummor, ett ord på Svenska Akademiens nyordslista, med dagens gängkriminalitet. En grön gumma är något av en varg i fårakläder, en till synes skötsam flicka som kan flyga under polisens radar och hjälpa de kriminella gängen just för att hon inte väcker misstanke.

Gröna gummor är ostraffade unga flickor som ofta ser bra ut och smälter in i mängden. De är närmast motsatsen till polisens profiler för en gängkriminell. Många gröna gummor har jobb eller studerar. På ytan ser det ut att vara lika osannolikt att de gröna gummorna skulle vara gängkriminella som att de färgglada tanterna från sagans värld, tant Grön, tant Brun eller tant Gredelin, skulle vara det. Smarta kriminella har insett att den uppfattningen gör det möjligt för gröna gummor att undgå upptäckt.

När jag först hörde nyordet gröna gummor fördes mina tankar till sagorna min farmor och min faster läste för mig när jag var liten. Sagorna, skrivna och illustrerade av Elsa Beskow, utspelade sig för ett drygt sekel sedan. De handlade om tant Grön, tant Brun och tant Gredelin som bodde tillsammans med sin pudel Prick i ett hus. Farbror Blå och de föräldralösa barnen Petter och Lotta förekom också i sagorna.

Den traditionella rapporteringen om gängkriminaliteten nämner, i de flesta fall, endast kvinnorna som offer. Genom att värva gröna gummor som ser ut att vara raka motsatsen till den förväntade bilden av en gängkriminell får gängen en fördel. Kvinnliga gängmedlemmar med oskyldigt utseende har kunnat agera utan misstanke från polisen och genomföra exempelvis transport och förvaring av både vapen och droger. Men nu när gröna gummor blivit ett etablerat begrepp kanske det inte längre är så lätt att lura farbror blå?

Jonny Zetterström

Bilden är AI-genererad av ChatGPT.